Det här måste regeringen och Reepalu svara på

I våras efterfrågade Ilmar Reepalus välfärdsutredning modeller för hur vinsterna i välfärdsbolag kan regleras. Det är förstås en knepig fråga, eftersom statlig reglering av vinstnivåer är något som det saknas tidigare framgångsrik erfarenhet ifrån. När den världsledande ekonomen Jean Tirole besökte Stockholm för att ta emot Nobelpriset i nationalekonomi för två år sedan avrådde han till exempel explicit från att införa ett vinstförbud.

Tirole, vars forskning handlar just om vilka spelregler myndigheter bör fastställa för företag på avreglerade marknader såsom välfärdssektorn, förklarade: ”Man måste låta företagen göra vinst om de minskar sina kostnader eller överträffar kvalitetsförväntningarna. Det gäller att uppmuntra och sporra dem till att jobba effektivt. Med begränsade vinstmöjligheter lockar man bara till sig de minst effektiva, ’sämsta’ företagen.”

Välfärdsutredningen har inte presenterat något svar till nobelpristagarens rationella invändning. Däremot har man låtit fil dr Joackim Landström, företagsekonom vid Uppsala universitet, räkna ut hur en vinstreglering skulle kunna se ut. Hans analysrapport presenterades av Dagens Samhälle på onsdagsförmiddagen (31 augusti). Tidningen rapporterade att modellen, som baseras på reglering av rörelseresultat på bolagens vägda kapitalkostnad, kan få ”långtgående konsekvenser”, bland annat att flera bolag riskerar likvidation.

När nyheten läckte ut föll välfärdsbolagen tungt på Stockholmsbörsen. Landström visade i rapporten att börsbolag som Academedia och Attendo kan tvingas till nyemissioner i mångmiljardklassen om vinsttaket som han föreslagit blir verklighet. ”Det blir en väldigt kraftig chock för vissa företag” menar Landström själv.

Hur genomtänkta är Landströms förslag? Den frågan är svår att svara på av två skäl. För det första saknas erfarenhet i frågan. Att staten reglerar vinstnivån är inte särskilt vanligt, eftersom det inte är en framgångsrik form av ekonomisk politik. För det andra tycks inte Landström ha publicerat vetenskapligt granskad material i denna fråga tidigare (vid den hemsida som Landström har vid Uppsala Universitets sida listas istället två artiklar i ICA Nyheter om vinstmarginal och överlönsamhet).

Att ta fram underlag för en kontroversiellt, och högst experimentellt, politiskt beslut är förstås allt annat än enkelt. Kanske förklarar det varför Landström själv säger sig vara skeptisk till det förslag som hans rapport landar i. I en intervju med Dagens Industri förklarar han att det föreslagna nivån på vinst som ska tillåtas – 8 procent kopplat till inflationsindex – är för lågt.

”Ja, det behöver egentligen ligga högre”, förklarar han. Anledningen är att taket enbart utgår från kapitalkostnaden. Hänsyn tas inte till exempelvis värdeskapande investeringar i företagen. Anmärkningsvärt nog förklarar Landström själv att regleringen borde göra så. Vart taket i praktiken bör ligga på kan han inte svara på. I intervjun förklarar experten: ”Det vet jag inte eftersom jag inte har fått möjlighet att utreda det. Jag menade att det här behövde utredas, men i tilläggsdirektivet som jag fick tog man bort det och sa att det är vi inte intresserade av”.

Om man ska införa något så kontroversiellt, och högst experimentellts, som vinstreglering borde det ställas lite krav på saklig planering och rationellt tänkande. Regeringen och regeringens utredare Ilmar Reepalu bör:

a) Svara på varför vinstreglering anses vara en bra idé, trots att tidigare erfarenhet av framgångsrik vinstreglering lyser med sin frånvaro – i Sverige liksom internationellt. Trots allt finns ingen brist på politiker som skulle vilja se att staten reglerar företagens vinster. Ändå sker det sällan. Kan inte förklaringen vara just att det inte är smart politik? Varför inte uppmuntra konkurrensen, och ställa högre krav på företagen, så att övervinster motverkas genom kvalitetskonkurrens snarare än statliga direktiv?

b) Förklara varför man inte lyssnar på nobelpristagaren Jean Tirole, som rimligtvis bör ses som världsledande expert eftersom hans forskning berör just denna form av reglering. Är det irrelevant att Tirole påpekat att regeringens politik leder fel och bestraffar de framgångsrika företagen?

c) Utgå från en vetenskapligt granskad modell.

d) Ge den expert som genomför beräkningarna möjlighet att ta hänsyn till ett helhetsperspektiv.

Inget av ovanstående tycks vara fallet. Lika intressant är att läsa igenom rapporten som Landström har lagt fram. Analysen baseras på att räkna fram den genomsnittliga kapitalkostnaden före skatt. Som framkommer tydligt i själva rapporten är detta en metod som är till för att tillämpas på icke-börsnoterade företag. Nu används den den dock för icke-börsnoterade mindre företag. Med tanke på hur mindre företag fungerar i Sverige blir man genast lite fundersam.

Mindre företag är starkt beroende av företagen själv och ett fåtal anställda, inte sällan familjemedlemmar. Vinsten i företagen är inte att betrakta som någon abstrakt avkastning på kapital, utan är i stor utsträckning belöningen för företagarens egen ansträngning. Bokföringsmässigt och skattemässigt skiljer men på den vinst som företagaren tar ut och den lön som denne tar ut. I praktiken är detta dock kommunicerande kärl: företagaren kan välja att ta ut mindre lön för att ta ut mera vinst och vice versa.

Rimligtvis borde inte den metodik som tillämpas i välfärdsutredningen överhuvudtaget omfatta mindre företag. Ändå kan vi redan i inledningen till rapporten läsa: ”Övervinsterna för aktiebolag verksamma som välfärdsföretag under 2005-2013 uppskattas till 20,3 miljarder kronor. Samtidigt uppgår undervinsterna till 5,4 miljarder kronor. 54 procent av övervinsterna finns hos företag verksamma som hälso- och sjukvårdsföretag. Hälften av dessa övervinster återfinns hos små företag med 1-4 anställda huvudsakligen verksamma med primärvård, allmän öppen hälso- och sjukvård, eller som specialistläkarverksamhet..”

Vi ser alltså att:

• Hälften av det som utredningen definierar som övervinster är alltså i mindre företag, för vilka den metodik som tillämpas vare sig är anpassad eller rimlig att använda.

• Utredaren själv ville ta hänsyn till vinster som uppstår på grund av värdeskapande investeringar i företagen, men fick inte göra det för välfärdsutredningen. Resonemanget om övervinster är därmed enligt utredaren själv skevt, på grund av ett politiskt beställningsjobb.

• De så kallade övervinsterna är alltså 20,3 – 5,4 = 14,9 / 10 = 1,5 miljarder kronor per år. Hälften finns i mindre bolag för vilka denna form av beräkning är orimlig.

• Bland allmänheten finns en kritisk inställning till välfärdsföretag, kanske med rätta, men vinstregleringen riskerar uppenbarligen kraftigt skaka om och försämra välfärdsmarknaden. Det banar också för en ny ekonomisk politik där socialdemokratin börjar reglera näringslivets vinster, en form av planekonomi vi tidigare rört oss bort ifrån i Sverige.

Och vad tjänar egentligen samhällsekonomin på allt detta? Att 1,5 miljarder kronor i övervinster försvinner? Detta är relativt små belopp i relation till de cirka 2 000 miljarder kronor (200 000 kronor per år per invånare) som offentlig sektor förfogar över.

Men så är det förstås inte. Inte ens om vi utgår från en verklighet där vinstförbud är världens klokaste politik så kommer de 0,7 miljarder kronorna att öppnas upp för att spenderas på annat håll. Företagen kommer helt enkelt förfoga över dem på annat sätt, som till exempel att en småföretagare tar ut lite mindre utdelning och lite mera lön eller traktamente.

Vad exakt är den stora vinningen med allt detta? Jag ser gärna fram emot en replik som rationellt förklarar det. Men å andra sidan ska jag kanske inte ha alltför stora förhoppningar på en sådan artikel. Rationalitet verkar nämligen vara en faktor som inte har med den svenska vinstförbudsdebatten att göra.

Nima Sanandaji, vd för tankesmedjan European Centre for Entrepreneurship and Policy Reform (ECEPR)