Det är inte svårt att se varför socialdemokratin väljer att driva frågan om vinster i välfärden. Det finns ett utbrett missnöje med hur svensk välfärd utvecklar sig, och exempel på skrupellösa personer som, genom att driva till exempel asylboenden med låg standard, tjänar mångmiljoner.
Att ta ställning mot välfärdsprofitörer kunde inte vara mera folkligt. Problemet är att förslaget och retoriken bygger på populism, inte faktiska lösningar.
Socialdemokratin har under generationer varit ett sakligt parti, där politiken förankras i grundliga utredningar. På ytan ser det ut som att välfärdsutredningen om vinstreglering bygger på denna pragmatiska tradition.
Verkligheten är dock en annan. Kommunikationen bygger på siffror tagna ur luften och utredningen har getts i direktiv att inte göra en rimlig bedömning.
Ilmar Reepalu, som leder välfärdsutredningen, har sagt i SVT att vinstnivåerna i välfärdsföretagen som man tittat på "ligger mellan 40 och 50 procent". Det låter som att välfärdssektorn är en enorm rovdrift.
Men vad visar utredningen? Där framkommer att vinsten + pengarna som går till att betala investeringar i företagen + det som ska betalas till skatt i välfärdsföretagen uppgår till 10 procent, alltså normala siffror.
En annan siffra som gärna kommuniceras, av till exempel civilminister Ardalan Shekarabi (S), är att "övervinsterna" enligt välfärdsutredningen är 15 miljarder kronor. Den rätta siffran är 1,5 miljarder per år, enligt regeringens egen utredning.
Tricket är att multiplicera den med tio år. Ännu mera oroväckande är att utredaren som gjort undersökningen inte har tillåtits göra en korrekt beräkning.
Joackim Landström vid Uppsala universitet är den expert som står bakom regeringens beräkningar. Han har förklarat att förslaget, kan få "långgående konsekvenser", bland annat att flera bolag riskerar likvidation.
Hur kan företagen riskera likvidation, om det är rovdrift som regleras bort? Svaret är att bilden om enorma övervinster är fel. För många företag handlar det om rimlig avkastning på investeringar, vilket regeringen nu vill förbjuda.
Landström har förklarat att den siffra som utredningen utgår ifrån "behöver egentligen ligga högre", så att den också har utrymme för värdeskapande investeringar i företagen.
Han ville göra en beräkning över vad den rimliga vinsten skulle ha varit efter hänsyn till att företag belönas för innovationer och bra affärsmodeller. Alltså en objektiv bedömning.
Men han fick direktiv att inte räkna på det rimliga sättet, för då skulle den relativt låga siffran på 1,5 miljarder kronor bli ännu lägre. Frågan är om "övervinsterna" ens skulle ha varit kvar.
Det riktigt intressanta är att regeringen inte bekymrar sig om att lyssna på världens främsta expert. För två år sedan besökte den franska professorn i nationalekonomi Jean Tirole Stockholm. Han tog emot nobelpriset i nationalekonomi för just studier om hur komplexa marknader som välfärden bör regleras.
Tirole kände han sig förmanad att varna för hela idén om vinstförbud. "Man måste låta företagen göra vinst om de minskar sina kostnader eller överträffar kvalitetsförväntningarna.", förklarade han och fortsatte "Det gäller att uppmuntra och sporra dem till att jobba effektivt. Med begränsade vinstmöjligheter lockar man bara till sig de minst effektiva, ’sämsta’ företagen."
Istället för ett sakligt förslag finns alltså ett politiskt beställningsjobb, baserat på en vinstreglering som skulle driva seriösa aktörer i konkurs. När det kommer till välfärdsprofitörer kan de enkelt kringgå vinstregleringen, genom att ta ut pengarna som lön eller fakturera till annat bolag. Detta känner säkerligen ledande socialdemokrater till.
Men nu är fokus inställt helt på enkla populistiska poänger snarare än realistisk politik. Välfärdsutredningen är helt enkelt en amerikanisering av svensk politik, där det viktiga inte är att ha ett bra förslag, utan att dominera nyhetscykeln med populära utspel.
Nima Sanandaji ärTeknologie doktor vid KTH och
vd för ECEPR.
