torsdag28 mars

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Starta din prenumeration

Prenumerera

Demokrati

Vad har ansiktslyft och läxor i vinstutredningen att göra?

Hälften av övervinsterna i välfärdsbolagen hittar regeringens Välfärdsutredare Reepalu i små bolag som har 1-4 anställda. Det handlar om idrottsläkare som hyr ut sig själva till stora mästerskap, eller studenter som är läxhjälpare i eget företag, eller små privata skönhetskliniker som genomför ansiktslyftningar eller botoxinjektioner helt utan skattemedel för att släta ut rynkor i pannan. Detta saknar givetvis all rim och reson, och är något som visar på stora svagheter i vinstutredningens hastigt producerade rapport.

Publicerad: 12 september 2016, 06:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Regeringens välfärdsutredning tar nu krafttag mot övervinster genererade av ansiktslyft och botoxinjektioner.


Ämnen i artikeln:

Vinster i välfärdenIlmar ReepaluVinstförbud

Regeringens förslag att staten ska reglera vinsterna i välfärden har väckt omfattande kritik. Det finns goda skäl till denna reaktion. Två uppenbara exempel är:

- Regeringens kommunikation har varit överdriven och populistisk. Ilmar Reepalu, som leder Välfärdsutredningen, har till exempel sagt i SVT att vinstnivåerna i välfärdsföretagen som man tittat på ligger mellan 40 och 50 procent. Siffrorna tycks gripna ur luften. Utredningen som ligger bakom påståendet visar tvärtom att vinsten + pengarna som går till att betala investeringar i företagen + skatt i välfärdsföretagen uppgår till 10 procent, alltså normala siffror istället för den påstådda bilden av rovdrift.

- Fil.dr Joackim Landström, som genomfört underlagsutredningen om vinsttaket, menar själv att förslaget kan få långtgående konsekvenser, bland annat att flera bolag riskerar likvidation. Anledningen är att det går ut på att förbjuda även vad som kan ses som rimliga avkastningsnivåer, alltså sådana vinstnivåer som krävs för att seriösa företag ska klara sig. Landström ville göra en beräkning över vad avkastningen borde ha varit efter hänsyn till att företag belönas för innovationer och bra affärsmodeller. Ledningen för Välfärdsutredningen förbjöd honom explicit från att göra en rimlig beräkning, eftersom man medvetet ville måla bilden av ”övervinster” för att vinna politisk poäng. Vi vet inte vad en objektiv bedömning hade visat. Hade det funnits ”övervinster” kvar att prata om, om Landström fått klartecken att göra sådana beräkningar?

En närmare granskning av underlagsrapporten visar att det finns fler tokigheter och metodfel. Välfärdsutredningen och Reepalu tittar nämligen inte, som man kan tro, enbart på välfärdsföretag. I själva verket studeras hela branscher, bland vilka det finns företag som över huvud taget inte verkar inom skattefinansierad välfärd.

Låt mig förklara detta lite mer detaljerat: istället för att handplocka välfärdsföretag har regeringens utredare tittat på hela SNI-koder, alltså den indelning av företag som finns i officiella databaser. De SNI-koder i vilka välfärdsföretagen är registrerade har undersökts. Problemet är att samma branscher också omfattar företag som inte finansieras via skattemedel.

Till och börja med inkluderas en rad företag som erbjuder privat service till privata företagskunder. Det handlar till exempel om konsultföretag som erbjuder utbildningar inom affärsverksamhetsutveckling, företagshälsovård, företag inom medicinsk konsultverksamhet (som till exempel ger rådgivning till försäkringsbolag om hur betalningar till kunder som blivit sjuka ska hanteras), företag som erbjuder arbetsterapi samt konsulter som ger råd om hur man bäst skapar ergonomiska arbetsplatser. Ett annat exempel är idrottsläkare som hyr ut sig till idrottsevenemang.

Hur kan det vara rovdrift av skattemedel att erbjuda service till andra företag eller idrottsföreningar? Notera att dessa verksamheter fungerar mycket väl i Sverige. Företagshälsovården erbjuder till exempel högkvalitativ vård, ger som regel vård i tid och har fokus på att förebygga ohälsa, snarare än att bara ge hjälp när sjukdom har inträffat. Regeringen, som i olika sammanhang gärna pratar om det kommande vinstförbudet i välfärdssektorn, har inte kommunicerat ut att man inkluderar dessa företag i sin utredning. Varför har man inte helt enkelt exkluderat dem i analysen och bara tittat på skattefinansierad välfärd?

Dessutom inkluderas företag som är underleverantörer till välfärdsverksamheter. Till exempel handlar det om konsulter som analyserar och tolkar medicinska bilder. Det kan väl inte ses som rimligt att dessa företag ska inkluderas? Kom ihåg att offentlig sektor köper många olika tjänster, inom alltifrån IT till management, miljö och städ från privata underleverantörer. Stora tjänsteföretag har som regel åtminstone en del offentliga kunder. Om regeringen inte har för avsikt att införa vinstregleringar för näringslivet som helhet bör man exkludera underleverantörer i sin analys.

Små företag genom vilka läkare och sköterskor hyr ut sig själva till sjukhus inkluderas också. Medan regeringen ger bilden av att det är stora välfärdskoncerner som studeras tittar man i själva verket också på riktigt små verksamheter, ibland med en enda anställd. Den som är någorlunda insatt i hur företagandet fungerar inser att detta är galet. I många branscher, inklusive vård och omsorg, finns personer som istället för att vara anställda hyr ut sig via egna bolag.

Det är en lösning som fungerar väl för de som vill jobba flexibelt, och för de verksamheter som vill ha extra hjälp vid behov. Det är dock bara ett alternativt sätt att organisera relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Den vinst som en enskild läkare som driver sin verksamhet i form av bolag tar ut är inte avkastning på kapital, utan ett sätt att ta ut pengar för utfört arbete, det vill säga en form av lön. Ändå drar sig inte regeringens utredning för att tillämpa modeller för avkastning i stora offentliga bolag på enskilda verksamheter med så få som en anställd.

Detta är ingen petitess i sammanhanget. Hälften av övervinsterna hittar regeringens utredning i bolag som har 1-4 anställda. Detta är orimligt, givet att metodiken som används för att beräkna rimliga nivåer på avkastning är anpassad till stora publika bolag, inte små privata verksamheter med så få som en anställd. Frågan måste ställas om denna metodik valdes för att annars så skulle bedömningen av övervinster blivit så liten att regeringen inte skulle ha en en hård siffra att basera sin kritik mot övervinster i välfärden på.

Till råga på allt inkluderas också företag som erbjuder privat välfärd till privatpersoner. En student som genom eget företag, eller något av de större, erbjuder läxhjälp i hemmet omfattas i regeringens vinstutredning. Företag, ofta små sådana, som jobbar med barnpassning i hemmet är också med i statistiken. De vårdföretag som erbjuder plastikkirurgi, laserbehandling till den som vill ha mindre hår på ryggen och ögonoperationer inkluderas också; detta trots att dessa operationer ofta finansieras ur egen ficka. Ansiktslyftning som finansieras privat är väl inte rovdrift på skattemedel?

Ju mera man tittar, desto mera märkligt framkommer ur den hastigt producerade välfärdsutredningen. Det är anmärkningsvärt att utredningen, som till och med kritiserats av den enda utredare som själv genomfört beräkningarna, inte har granskats av andra experter.

Flera borgerliga debattörer och näringslivsföreträdare har jämfört den statliga vinstregleringen med löntagarfonderna. Jämförelsen är väl generöst tilltagen, eftersom vinstregleringen trots allt är betydligt mindre av en attack på fritt företagande än vad den gradvisa socialisering av näringslivet som löntagarfonderna innebar var.

Att reglera välfärdsmarknaden är rimligt och något som självklart ska och behöver göras. Problemet är bara att regeringen har en bristfällig utredning och ett icke-konstruktivt förslag som riskerar att slå ut många företag. Ändå finns det faktiskt ett värde i att jämföra löntagarfonderna med vinstregleringen.

Från det att socialdemokratin lade fram förslaget om löntagarfonderna gick det nämligen flera år innan det faktiskt blev politik av det hela. Då hade experter från oppositionspartierna, näringslivet och fackföreningsvärlden fått ge sina synpunkter. Resultatet blev en mjuk form av fonder som senare relativt smidigt kunde avskaffas, när det fanns politisk majoritet för ett sådant beslut i riksdagen. Man kan tycka vad man vill om löntagarfonderna, men de infördes först efter en noggrann analys och väl genomarbetad demokratisk process inklusive utredning och allt. Det kan man tyvärr inte säga om vinstregleringen i välfärden.

Nima Sanandaji, vd för tankesmedjan European Centre for Entrepreneurship and Policy Reform (ECEPR)

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev